-

2011-08-01 @ 00:23:09
Keep holdning on

You're not alone, together we stand
I'll be by your side, you know I'll take your hand
When it gets cold, and it feels like the end
There's no place to go, you know I won't give in

Keep holding on
Cause you know we'll make it through, we'll make it through
Just stay strong
Cause you know I'm here for you, I'm here for you

There's nothing you can say
There's no other way when it comes to the truth
So - keep holding on
Cause you know we'll make it through, we'll make it through

So far away, I wish you were here
Before it's too late, this could all disappear
Before the doors close, and it comes to an end
With you by my side I will fight and defend



-

2011-07-29 @ 12:27:41
Inatt drömde jag en dröm, så sagolik som en underbar fantasi kan vara.
Drömmen som började som en mardröm slutade som ett paradis.

Jag blev jagad, slagen och skälld på. Mina tårar rann som strömmar längs med mina kinder.
Jag var skadad, smutsig och jag kände mig helt hjälplös.
DÅ, som från igenstans kommer ett ljus i tunneln, min morfar. Där stod han, frisk och stark. Gav mig tröst och trygghet och jag kunde inte mått bättre. Jag kände till och med hans parfym-lukt. Det var alldeles för verkligt..

Det var länge sedan jag drömde om honom sist men idag var det dags igen.
Sist jag drömde om honom vaknade jag upp med tårar i ögonen. Idag vaknade jag upp med ett leende på läpparna för på något sätt måste det innebära att min morfar alltid är med mig.

Min morfar är nog min skyddsängel.
Jag älskar dig



-

2011-07-25 @ 22:37:55

Look deep into my soul.
It's not the outside you'll see

-

2011-07-25 @ 22:25:09
Texterna är inte mina egna men bilderna är tagna av mig så därför uppskattar jag om de inte kopieras.









-

2011-07-25 @ 20:12:34







''Sucess is like being pregnant: everybody cogratulates you, but nobody knows how many times you've been fucked''




-

2011-07-25 @ 19:15:58


Tror att de flesta av er har hört talas om det fruktansvärda som har hänt i Norge.
Det hemska som låter precis som en skräckfilm. Så overkligt...

För att citera en norsk man ''Sådant händer på andra ställen, inte här''.
Det är precis så! Naturkatastrofer såsom jordbävningen i Japan, tsunamin i Thailand och terroristattacken i New York os.v, det är sådant som händer ''där'' och inte här.
Just därför blir man så förvånad. Norge som är vårt grannland. Helt plötsligt spelar de hundra milen ingen roll för det var som att man själv kunde höra ljudet av skott.
Helt plötsligt slutar det att vara en skräckfilm och övergår till verklighet.


Tårarna rinner ner för mina kinder när jag försöker förstå vilken sjuk värld som vi lever i.
Den världen där filmen övergår till verklighet. Det stabila och trygga försvinner.
Man tar till sig och försöker att verkligen förstå men man kan inte. Man har sina egna problem med sina vänner, familj, skola och liknande. Man glömmer helheten.


Att behöva välja på att aningen behöva bli skjuten eller att drukna, det är helt otroligt. Att behöva välja vilket onaturligt sätt man ska behöva dö på.
Ännu värre än att välja sin egna död måste trots allt vara att se sina egna vänner inte hinna göra val utan att istället få se de stupa.
Människor fick försöka spela döda för att överleva. Bara lyssna på den meningen, vad har vi gjort med vår värld?


Om en människa kan åstadkomma detta, vad kan inte fler göra då?
Så många unga människor som har mist sina liv. Tårarna rinner och det tar emot i hjärtat.
Förväntansfulla ungdomar åker på läger för att få sommarens bästa upplevelser. Vissa återvänder inte hem, andra återvänder hem med skräckbilder av sina avlidna vänner, andra återvänder hem skadade. Hur man än återvänder så kommer man inte kunna återvända som man anlände. En bit av deras liv är nu föralltid förändrade. Osäkerheten och otryggheten är nu på en helt annan nivå än innan.
Man har ärrat deras själar.


Jag skänker mina tankar till alla drabbade i Norge.
I natt lyser mina ljus enbart för er.
Må gud vara med er.


-

2011-07-11 @ 19:56:11
Idag är det en riktigt bra dag.
Jag kan ärligt säga att jag är extremt stolt över mig själv just idag.

Livet är ljust och lätt.
Jag följer planeringen som sagt, till punkt och pricka.
En annan dag när jag har mer tid och lust så ska jag berätta om planeringen, ett steg till i mitt liv

-

2011-07-10 @ 18:55:49
Kanske är det nu den nya fasen börjar.
Kanske har den börjat för länge sedan men inte själv viljat erkänna det?



Ja, kanske är detta inte slutet utan möjligtvis början istället..

-

2011-07-10 @ 11:50:57
Det är fler än jag som börjar att tröttna på mig själv och mitt sätt.
Helt förståligt och kanske har det en mening. Kanske är det mening att mitt liv ska köras solo.
Men ännu säkrare är att jag förtjänar detta. Allt slår tillbaka och det känns bra.
Det känns bra att ligga ner på marken och bli slagen. Det är så det ska kännas, det är rätt.

-

2011-07-07 @ 16:34:42
Jag hatar mig själv.
Jag verkligen hatar mig själv.
Så djupt och innerligt som bara  kan göra.
Och nu sitter jag här och gråter och tycker så jävla synd om mig själv när det i själva verket inte alls är synd om mig.




Jag orkar inte med denna satan press, jag orkar inte.
Jag sitter och bryter ihopa för att jag pressar mig själv till en jävla gräns där jag bara kan hata mig själv.



Jag är mållös, jag är sorglig och jag har ett patetiskt liv.
Detta är mitt liv, som jag själv kan ändra. Så säg mig då, varför är jag så satans feg?

-

2011-07-05 @ 22:53:35
Jag skrattar inte längre för min skull, jag skrattar åt dig för du är inte värd en enda av mina tårar.



-

2011-07-05 @ 11:55:05
Jag skulle vilja ställa mig på gatan och skrika hur vilken människa du är egentligen.
Så fejk, oäkta, orälig och framförallt självvisk.
Jag skulle vilja visa alla andra vem som finns under ditt skal.

Men vad skulle detta hjälpa? Jag kommer inte må ett dugg bättre av att göra det och det kommer ännu mindre göra mig till en bra människa.
Istället så går jag med samma tankar, samma skrik, samma tårar inom mig. Allt för undvika en förändring...

-

2011-07-03 @ 20:09:06
Egentligen vill jag gräva ner mig i deppmusik och bara ligga i sängen och gråta.
Istället sätter jag ett leende på läpparna och dunkar musiken som ''alla'' lyssnar på.
Det underlättar att vara fejk.

-

2011-07-03 @ 20:02:45
Sitter och drömmer mig bort. Drömmer om den där perfekta drömkillen som faktiskt existerar. Den perfekta underbaraste drömkillen som verkligen lever upp till sitt namn, ''drömkille''. En drömkille är vad han är, eller en dröm iallafall. Min dröm och kanske snart någon annans verklighet.
Killen som jag faktiskt inte vill erkänna att jag tycker om. Killen som jag hade kunnat ge hela mitt hjärta till.

Tårarna rullar sakta ner för mina kinder.
Jag kan inte ljuga, jag sitter inte och storgråter över honom men småsmå tårar det får han iallafall av mig.
Det är patetiskt hur jag sitter och gråter över någonting som jag aldrig har haft. Det känns som att jag mist något men snälla säg mig hur man kan mista någonting som man aldrig ens haft?

Det är så mycket som sätter stopp.
Tid, väntan, livet och ja, verkligheten.
Dessa saker här ovanför är svåra att besegra men det värsta stoppet är ändå mig själv.
Jag vet vad jag egentligen vill men på något sätt intalar jag mig att jag inte vill för jag vill inte bli sårad.
Jag vet att han kan få så många olika tjejer och att han faktiskt pratar med så många.

Hans söta underbara ord som fått mig att le så många gånger...
Det har väl säkert fungerat på ett hundratals tjejer innan mig.



Jag är ung och dum.
Jag är känslig och svag.
Och jag är inte ens ''jag''.
Så säg mig, varför förväntar jag mig ett svar?

-

2011-07-01 @ 10:25:23
-

Igår var en underbar dag. Jag var på ett nytt ställe, där jag inte varit innan. Allt var nytt och det var verkligen skönt. På det sättet så följde inte mina vanliga problem med för det blev som en helt annan värld. En värld av okända saker.
Direkt när jag kom hem igår då var det som att jag aldrig varit borta. Jag föll tillbaka min ruta och min vanliga plats. Platsen jag varit på sedan dagen jag föddes.
Det är ett så inrutat system så man blir alldeles snurrig.

-

Om

Min profilbild

Isabelle

Hey!Jag heter Isabelle, jag är 14 år. I min blogg skriver jag om allt mellan himmel och jord. På fritiden träffas jag med kompisar, spelar innebandy, bloggar och gör allt som en vanlig tonåring brukar göra.
RSS 2.0